Arbetspensionsanstalterna placerar de fonderade delarna av arbetspensionsavgifterna så tryggt och effektivt som möjligt, eftersom det kommer att behövas tillräckligt med pengar för att betala ut de intjänade pensionsrätterna. Sådana pensionsutgifter som inte har fonderats i förväg kommer pensionsanstalterna att täcka med de arbetspensionsavgifter som samlas in under respektive år och med statens andelar.

En framgångsrik placeringsverksamhet som ger god avkastning gör det också möjligt att sänka försäkringsavgifterna, när pensionerna delvis kan finansieras med avkastning av placeringar. Om den genomsnittliga avkastningen förändras med t.ex. en procentenhet har den på lång sikt en ca två procentenheters inverkan på ArPL-avgiften, eftersom pensionsfonderna för närvarande uppgår till ca dubbelt så mycket som lönesumman.

Arbetspensionsanstalternas placeringar är förknippade med risker, i allmänhet desto mer ju större avkastning man eftersträvar. Ett syfte med decentraliseringen av arbetspensionssystemet är att hantera placeringsriskerna.

Placeringsverksamheten hos arbetspensionsanstalterna inom den privata sektorn är strikt reglerad, eftersom det för pensionsanstalterna i och med fonderingen av försäkringsavgifterna har uppkommit ansvarsskuld gentemot framtida pensionstagare. Ansvarsskulden beräknas enligt försäkringsmatematiska principer. Inom den offentliga sektorn fonderas pensionerna inte i förväg med individuell ansvarsskuld, utan det samlas in kollektiva buffertfonder för framtida pensionsfonder enligt respektive lag.

Arbetspensionsanstalterna inom den privata sektorn konkurrerar sinsemellan dels med verksamhetens effektivitet och dels med betjäningen av försäkringstagarna och placeringsavkastningen. Därför har det ställts villkor och begränsningar för pensionsanstalternas placeringsverksamhet och riskerna för den samt arbetspensionsanstalternas solvens på systemnivå.

Solvensbestämmelserna förutsätter t.ex. att en enskild pensionsanstalt ska ha ett tillräckligt verksamhetskapital med tanke på eventuella placeringsförluster. Skillnaden mellan pensionsanstaltens tillgångar och skulder ska alltså räcka till för att täcka underskott till följd av en svag placeringsperiod.

De pensionsanstalter som bedriver ArPL- och SjPL-verksamhet har dessutom en viss fonderingsskyldighet som innebär att avkastning på pensionspengarna överförs till pensionsfonderna enligt respektive lag och således senare också till de egentliga pensionerna.

Pensionsanstalterna täcker sin fonderingsskyldighet med placeringsintäkter. Om en pensionsanstalts intäkter av placeringsverksamheten inte uppfyller avkastningskravet, måste den fylla ut underskottet med sin solvensbuffert. Å andra sidan, om pensionsanstaltens placeringar avkastar mer än fonderingsskyldigheten förutsätter, kan pensionsanstalten öka sin solvens och sina möjligheter att ta placeringsrisker, eftersom den då också bättre klarar av placeringsförluster.

I fonderingsskyldigheten ingår tre viktiga delfaktorer:

• fondränta
• avsättningskoefficient för pensionsansvar
• den genomsnittliga avkastningen av pensionsanstalternas aktieplaceringar.

Framtida betalningar omräknas till dagens penningvärde (diskonteras) med tre procents fondränta. Med avsättningskoefficienten för pensionsansvar kan man pensionsfonderna utökas, liksom med det krav som definieras av den genomsnittliga avkastningen av pensionsanstalternas aktieplaceringar och en särskild buffertfond.

Läs mer:

• Skyldighet att avsätta medel till fonder, avsättningskoefficient
• Skyldighet att avsätta medel till fonder, aktieavkastningskoefficient
• Placeringsverksamheten inom arbetspensionssystemet